Nu finns mitt namn i himelen ... hon har inte kommit ner
Gnäll, gnäll, gnäll... Vissa dagar känner jag mig bara gnällig. I dag var inte en sådan dag. I dag var en bra dag. Tills för en timme sedan ungefär. Nu spelar jag dyster musik, låter tårarna rinna och funderar över vad vänskap egentligen är. Jag vet att det är mer än jag tror just nu.
Nu säger min hjärna att vänskap är när man lämnar över sig själv till en annan så den kan trampa på en, spotta en i aniktet och kräva saker som ingen kan ge. Vänskap är när man finns för någon när den mår dåligt så den kan prata med andra om det som är possitivt. Vänner ska alltid finnas där för varandra, men vad gör man när vännerna inte kan prata? När de bara skriker och gråter så fort de försöker? Det gör ont. Det gör det varje gång. Men jag lär mig ändå inte.
Ett tjaffs kan göra så mycket. Ett gnabb och damm i rymden kan dra upp allt som hänt och händer. Det får mig att se gamla händelser på ett nytt sätt. Jag tar nya tag efter varje gång. Hoppas och tror att allt är lugnt. Det är det, ett tag. Ungefär till nästa gång. Då är allt bara värre än förra gången.
Jag har lärt mig något nytt - jag kan inte alltid påverka mitt välmående
Jag vet att jag är omöjlig att ha att göra med i bland. Tro mig, jag har provat både det ena och det andra för att lösa det. Just nu ser jag bara ett sätt men det är ett sätt som aldrig någonsin kommer hända.
Sen blir det inte direkt bättre av att bo i denna myrtack förklädd till villa. Dit vi släpar saker att bygga upp vår borg med, för att samla dem på hög. De har ingen djupare mening än så, förutom hoppet om att de ska vara till nytta en dag.
Nu säger min hjärna att vänskap är när man lämnar över sig själv till en annan så den kan trampa på en, spotta en i aniktet och kräva saker som ingen kan ge. Vänskap är när man finns för någon när den mår dåligt så den kan prata med andra om det som är possitivt. Vänner ska alltid finnas där för varandra, men vad gör man när vännerna inte kan prata? När de bara skriker och gråter så fort de försöker? Det gör ont. Det gör det varje gång. Men jag lär mig ändå inte.
Ett tjaffs kan göra så mycket. Ett gnabb och damm i rymden kan dra upp allt som hänt och händer. Det får mig att se gamla händelser på ett nytt sätt. Jag tar nya tag efter varje gång. Hoppas och tror att allt är lugnt. Det är det, ett tag. Ungefär till nästa gång. Då är allt bara värre än förra gången.
Jag har lärt mig något nytt - jag kan inte alltid påverka mitt välmående
Jag vet att jag är omöjlig att ha att göra med i bland. Tro mig, jag har provat både det ena och det andra för att lösa det. Just nu ser jag bara ett sätt men det är ett sätt som aldrig någonsin kommer hända.
Sen blir det inte direkt bättre av att bo i denna myrtack förklädd till villa. Dit vi släpar saker att bygga upp vår borg med, för att samla dem på hög. De har ingen djupare mening än så, förutom hoppet om att de ska vara till nytta en dag.
Kommentarer
Trackback
