Ett stinkande leende

Det är länge sen jag blev glad av sura uppstötningar, i alla fall innan idag.

Det måste ha varit på mellanstadiet någon gång när mamma väckte mig för att gå till skolan. Med en skrämmande redovisning framför mig, där jag tvingades stå inför hela klassen och berätta om någon insekt eller annat roligt jag sökt fakta om. På den tiden blev jag glad av tappad röst, magont och näsblod. Då fanns det något gott i det hela - en sjukling är ingen idé att släpa till skolan.

Nu tycker jag om att se utveckling och känna att jag gjort något så dagens sura uppstötningar på dansträningen var väldigt omtyckta. Jag tränade så hårt att kroppen ville bli av med dess tillhörigheter och dessutom har mina matvanor ändrats så min vikt snart når sitt mål.

Det luktade riktigt illa


Resultatet av massor med mat och nästan tre timmars dans blev ett stinkande leende och några pannkakor till efterrätt.

Säsongens första tävling

"Kom igen Lena" strömmar ur Christians dator. Jag peppar mig själv inför dagens sysselsättning - säsongens första tävling. Det pirrar i magen och jag är oerhört förväntansfull! =) Ska bli så kul, åååh vad jag längtat! =D Håll alla tummar ni har! =)

RSS 2.0