Det är länge sen jag blev glad av sura uppstötningar, i alla fall innan idag.

Det måste ha varit på mellanstadiet någon gång när mamma väckte mig för att gå till skolan. Med en skrämmande redovisning framför mig, där jag tvingades stå inför hela klassen och berätta om någon insekt eller annat roligt jag sökt fakta om. På den tiden blev jag glad av tappad röst, magont och näsblod. Då fanns det något gott i det hela - en sjukling är ingen idé att släpa till skolan.

Nu tycker jag om att se utveckling och känna att jag gjort något så dagens sura uppstötningar på dansträningen var väldigt omtyckta. Jag tränade så hårt att kroppen ville bli av med dess tillhörigheter och dessutom har mina matvanor ändrats så min vikt snart når sitt mål.